Innan det nya reningsverket står färdigt kommer vår forskning fokuseras på mindre studier i labbet. Fosforåtervinning står i centrum – och för att kunna utvinna så mycket fosfor som möjligt behövs både ett detalj- och helhetsperspektiv på alla de processer i reningsverket som är kopplade till fosfor.

Men någonstans måste man börja. Och vi har valt att titta närmare på kolkällor. Det är nämligen som så att de bakterier som används i reningsprocessen är extra duktiga på att ta upp fosfor. De tar upp mycket mer fosfor än vanliga bakterier. Men för att just dessa duktiga bakterier ska trivas behöver vi se till att de har rätt sorts mat. De behöver en energikälla. Och denna energikälla består av korta kolkedjor. Det är dessa små och lättnedbrytbara kolkedjor vi syftar på när vi nu pratar om kolkällor.

Dessa kolkällor kan ha olika sammansättning, det finns flera olika sorters kol som påverkar bakterierna på lite olika sätt. Vårt mål har varit att ta reda på vilken kolkälla som fungerar bäst och som skulle leda till den mest effektiva återvinningen av fosfor.

Som forskare är det dock viktigt att först ha en bra metod för sina försök. Om man inte litar på att metoden fungerar, hur ska man då kunna lita på resultatet? Därför var vårt allra första steg att fundera ut och testa oss fram till en metod som skulle kunna visa oss vad vi är intresserade av att veta. Och det är inte alltid det lättaste. När man läser artiklar eller lyssnar på forskare är det sällan som det framgår just hur mycket av tiden som går åt till att ta fram och kontrollera sina metoder. Det är en stor del av arbetet som forskare, och tyvärr händer det ibland att man kommer fram till att metoderna inte fungerar. Då får man hitta ett annat grepp eller perspektiv och göra ett nytt försök.

Vår tanke är att genom att spåra vart kolet tar vägen (alltså om det stannar i vätskan, om det tas upp av bakterierna eller om det bryts ner till koldioxid och bildar gas) och parallellt mäta hur effektivt fosfor tas upp så kan vi avgöra hur bra kolkällan är. Vi har lyckats med att spåra kolet i vätskan och i gasen, det som kvarstår är att ta reda på hur stor del som stannar kvar i bakterierna. I dagsläget har vi dock inte den utrustning som krävs för en sådan undersökning, så därför måste vi pausa dessa försök ett litet tag.

Men det betyder inte att vi sitter och rullar med tummarna. Nej, vi har redan tankar på andra möjligheter. Vi ska nu titta på hur vi kan tillverka de här kolkällorna ur det slam som bildas vid reningsverket i en särskild process som kallas hydrolys. Vi ska undersöka vilka typer av kolkällor som bildas och om – och i så fall hur – vi kan styra processen så att just de bästa kolkällorna produceras.

Det är vad vi i Lund har sysslat med den senaste tiden.

Sofia Högstrand, doktorand på institutionen för kemiteknik vid Lunds Tekniska Högskola (LTH)